133

N05 - 15:15 7 december

5/133

 

Allt som oftast hamnar jag här när jag sitter på tåget, grubblande över livets små och stora frågor.

Med vagnens gungande, doften av kaffe och de tomma blickar från medresenärer känner jag något slags lugn. Här finns det tid att tänka — utan alla måsten.

Det blir lätt ett långsamt och tidsineffektivt kontemplerades över vardagslivet och vad som egentligen är viktigt. Ibland undrar jag om det bara är jag som grubblar. Kanske är de där andra tomma blickarna djupt nere i grubbelträsket, precis som jag.

 

Sedan finns det de med ansikten upplysta i ett blått sken. Tidslöst scrollar de bort tågresan.

På ett sentimentalt vis kan jag längta tillbaka till en tid innan smartphones, iPads och obegränsad åtkomst till internet överallt. Ibland i alla fall och främst här där det finns tid.

Har de blåa ansiktena ens tid att grubbla om så bara för en liten stund  eller ligger vardagen så pass behändigt och lättillgängligt där i fickan att de inte kan motstå att se efter om det hänt något, trots stressen och alla måsten. 

Jag tror det är nyttigt att grubbla lite, när det finns möjlighet.

 

 

 

N04 - 14:24: 8 november

 

4/133

Vem tar vi bilder för?

Att du och jag tycker om exakt samma mat, filmer och sporter är ytterst osannolikt på samma sätt är det osannolikt att publicera en bild som alla tycker är lika bra och på sätt och vis även ganska meningslöst. Varför ens publicera något som jag själv inte tycker är bra?

If everybody would drop dead right now, and I didn't. I would be left with what I'd created for myself, and what the hell would the point be if I was just creating something somebody else wanted me to create that I had no say in and then that person died and everybody else died and nobody mattered except me. Then I'm stuck with this shit I didn't want in the first place, that's trash. – Billie Eilish

Trash helt enkelt, om jag inte skapar för mig själv vad är poängen?

Det är såklart svårt idag, när antalet hjärtan på Instagram bestämmer värdet av mig och mina bilder, att undvika att tänka ”Vad kommer andra tycka om det här”.

Det är väl egentligen hela anledningen till dessa inlägg överhuvudtaget, att distansera mig från tankar kring andras uppfattning och att publicera för mig och endast mig. En fegis, jag? Ja, kanske i alla fall.

 

N03 - 17:05 17 maj

3/133

För någon dag sedan berättade en vän till mig att Kafka testamenterad alla sina verk till sin vän, med villkoret att allt skulle brännas, oläst.

Ibland, känns alla bilder man tar värdelösa. Ibland, är man sin egen värsta fiende. Ibland, vill man bara bränna allt.

Det här är en bild på min vän William i solnedgången med kepsen för ett ögonblick, fryst i luften.

 

 

 

N02 - 18:17 16 maj

2/133

Fredrik, fiske-nörden, journalisten, Freddas och alltid, pappa.

 

"Jag ska lära honom allt jag kan" sa Baloo till Mowgli.

Att säga att min pappa har lärt mig allt jag kan är nog inte sant. Jag har nog lärt honom mer under de senaste två åren än vad han lärt mig. Men det spelar nog inte så stor skillnad i det stora hela. Han har fortfarande lärt mig allt jag kan de andra 21 åren av mitt liv.

Grattis på födelsedagen, pappa.

N01 - 12:15 16 maj

1/133

Att fotografera i all sin ära, men varför? Skaffa en bättre kamera = få fler likes på instagram? Troligtvis inte. Men kanske var det så jag tänkte initialt när jag köpte min kamera, alla vill bli sedda, alla har något att visa upp, även jag.

Mitt instagram-flöde består i skrivande stund av 133 inlägg, med det första inlägget utlagt den 7 april 2011. På något vis har jag aldrig riktigt varit bra på det där, att ta bilder? Troligtvis inte det heller, men instagram handlar trots allt inte bara om det. Att gilla någons bild innebär inte att bilden är bra (hoppas jag i alla fall), utan snarare att den är värd de tre sekunder av uppmärksamhet det tar att bestämma om den är tillräckligt värdig nog att få "min like".

 

19712 är inte bara numret för tåget mellan Bhopal till Jaipur utan även antalet bilder som jag tagit under de senaste två åren. För att slippa alla likes, stories, messages och händelser väljer jag därför att lägga ut mina bilder här, i den mån jag känner för. Kanske suger det, kanske är det bättre än att mamma alltid säger "Vad gör du med alla bilder du tar, du borde lägga ut dom någonstans", kanske inte. Men kanske räcker. Kanske duger.

133, så länge det är mer än 133, så kan jag säga till mamma här, dom finns här.

 

Upp